Partiledaredebatten i Agenda: Både förvirring och visshet ökade

Partiledaredebatten i TV den 31 januari lämnade både ökad förvirring och ökad visshet efter sig:

• Osäkra väljare är sannolikt mer rådvilla än någonsin. Vad betyder det ena eller det andra regeringsalternativet?
• De som redan har ett favoritparti stärktes nog i tron. Frågan är dock hur mycket.

Ytterst få med lågt politiskt intresse orkade titta mer än några få minuter. Programmet inleddes med en stor exponering av Maud Olofsson som nog inte heller själv var särskilt nöjd med den insatsen. Efter det återstod nog bara redan troende och genuint sökande.

Om debatten fått någon effekt alls beror det hur dessa grupper reagerade och hur den följs upp i medierna i övrigt.

För den som inte sysslar med politik men söker ärliga och uppriktiga svar blir den här sortens debatter lätt en kakofoni av fakta och ibland t o m av värderingar. Maud Olofssons kulsprutedetaljer möter Peter Erikssons sävliga översikter. Vem ska man tro på?

Några saker kunde dock mönstras ut. Reinfeldts etikettering av den rödgröna överenskommelsen om sjukförsäkringen som en ”fusköverenskommelse” kommer nog inte att användas lika flitigt framöver. Den slog ordentligt tillbaka när alliansregeringens energiöverenskommelse diskuterades. Långsiktigt är partierna inte överens om kärnkraftens roll. Kanske är några centerpartister heller inte alls överens med regeringen.

Är det något konstigt i att något av regeringsalternativen inte har alla sina vallöften för september klara än? Nej, på i stort sett alla politikområden finns budgetutrymmet som en begränsning och det kan inte bedömas förrän senare i vår eller rentav alldeles innan valet. Bägge alternativen passar i de flesta viktiga detaljer.

Är det på något sätt egendomligt att man vill utreda något lite mer grundligt? Nej, efter förändringarna i A-kassan som visat sig vara förhastade och den nya sjukförsäkringen som fått justeras in i det sista, vill nog ingen längre hävda det.

För respektive partis redan troende får man nog säga att alla partiledare gjorde hyggligt ifrån sig. Jämfört med mediebilden torde dock de rödgröna ha överraskat mer positivt än alliansen

Reinfeldt fåt säkert poäng bland de sina för att han tillbakavisade partisekreterare Schlingmans hot om könskvotering i bolagsstyrelser. Kanske var det hela bara tänkt som ett löst skott för att ändå visa att moderaterna förstått att det finns jämställdhetsproblem.

Säkert får han poäng också för att han stenhårt står upp för linjen att fortsätta att sänka skatterna för ”vanligt folk”, till vilka numera även pensionärer räknas (men ännu inte arbetslösa, föräldralediga och de som har sjukersättning, vilka inte heller fått något jobbskatteavdrag).

Lite svårt har han med sitt ”von oben”-manér. Undrar hur länge det dröjer innan någon som begriper sig på hur man uppfattas i TV-soffan får honom att komma ner på jorden efter ”sin stund” i världspolitiken.

Mona Sahlin har fått tillbaka leendet, gnistan och bettet. Hon ser plötsligt ut att trivas både som oppositionsledare och som statsministerkandidat . Hon tar poäng med mer underfundiga formuleringar än Reinfeldts tankesmedjeslogans.

Givetvis biter en del av oppositionens kritik. Det var inte finanskrisen som kvaddade A-kassan eller tvingade halvtidsarbetande med halvtidssjukskrivning att söka andra jobb och flytta.

I den praktiskt sett lilla men principiellt stora frågan om burkaförbud torde hon tjäna på att från början ha kunnat säga fyra olika saker som var för sig nog är uppenbara. Burka är (1) ett uttryck för kvinnoförtryck men man ska (2) inte förvärra den situationen ytterligare genom generella förbud. I vissa situationer (3) kan givetvis inte burka tillåtas ens med nuvarande lagstiftning och (4) samhällets medel såsom stöd till ungdomsgårdar ska inte kunna användas för att separera pojkar och flickor och tvinga flickorna att dölja sitt ansikte.

I övrigt kunde hon som statsministerkandidat med brist på egen tid se på när både när Peter Eriksson och Lars Ohly uppträdde som fullfjädrade oppositionspolitiker och lojala rödgröna allianspartners.

Av de övriga kanske det mest förvånande är att den enda enfrågepartiledaren är Björklund. Det blir i stort sett bara skola och lite pliktskyldigt om kärnkraft. Peter Eriksson är trots partinamnet mycket mer allmänpolitiker.

På sikt stärktes sannolikt den rödgröna alliansen mer bland de egna än den blå.

För alla är detta debattregler och en debattform som bör diskuteras. Vi hart två statsministerkandidater men de försvinner nästan när tre partier – c, kd och v - som kämpar för att alls komma in i riksdagen ska ha samma utrymme.

Dessutom saknas ett parti, Sverigedemokraterna, som i opinionsmätningarna är minst lika viktiga som de nuvarande tre småpartierna. Ingen av debattörerna gjorde något allvarligt försök att tala de fem procent som numera tycks stödja detta ytterlighetsparti till rätta.

/Lars Thalén

Publicerad 2010-02-01